HEM |  INLEDNING |  REGISTER |  1984 |  1985 |  1986 |  1987 |  1988 |  1989 |  1990 |  1991 |  1992 |  1993
1994 |  1995 |  1996 |  1997 |  1998 Jan |  1998 Feb |  1998 Mars |  1998 April |  1998 Maj |  1998 Juni |  1998 Juli
1998 Aug |  1998 Sept |  1998 Okt |  1998 Nov |  1998 Dec |  1999 Jan |  1999 Feb |  1999 Mars |  1999 April |  1999 Maj
1999 Juni |  1999 Sept |  2000 |  2001 |  2002 |  2003 |  2005 |  2010 ÅTERBLICK |  DOKUMENT |  VÄNFÖRENINGEN

2010 INLEDNING Register

KRONOLOGISK JOURNAL

Projekt Ostindiefararen Götheborg III.
Dess tillkomsthistoria samt initiativtagarnas kamp för projektets idé, när projektet tas över av Göteborgs lokala, offentliga och politiska makthavare.

Eriksbergs gamla varvsområde, 1993. Terra Nova Shipyard before we started, 1993. Photo: Jan-Erik Nilsson

Eriksbergs gamla varvsområde. Året är 1993. Detta är den första vintern. Vi har organiserat den första ledningsgruppen och vi har börjat med regelbundna sammanträden för att stämma av vad de olika grupperna gör.
Vår mötesplats är ett stort och kallt träruckel på Lindholmen. Aldrig mer - tänkte jag när jag tog bilden ovan - skulle skillnaden mellan vår vision och verkligheten kännas större, trodde jag. Ack så fel jag hade.

Långt nere vid den isiga Göta Älv stod vintern 1993 en rad rostiga containrar som blivit kvar efter ett teaterprojekt. En grupp specialister på marinarkeologi, skeppsbygge, historia, personalutveckling, projektadministration och marknadsföring har en vision. De är så säkra på att de kan förverkliga den att de är villiga att satsa så många år av sitt liv på det som det behövs. Allt de behöver göra är att arbeta gratis tills allt rullar. Trodde vi.

I början av 1990-talet var Sverige nere i en djup lågkonjunktur. Finanskris. Fastighetskris. Bankkris. Kriserna avlöste varandra åren 1990–1993. BNP föll tre år i rad, med totalt 6 procent. Vi fick chockräntor och rader av konkurser. Bankerna förlorade totalt 175 miljarder kronor. Riksbanken höjde sin styrränta till 500 procent. Fastighetsbolag och finansbolag gick omkull.

Långt borta i öster höll emellertid ett stort land - Kina - på att vakna. Det här med mobiltelefoner, datorer och kommunikation började bli allt mer aktuellt. Allt var dystert och det fanns som vanligt "inga pengar" till någonting. I denna situation var vår tanke, tvärt om. Det är nu någonting nytt behövs. Kanske kan hela Västsverige - kanske hela Sverige - vakna till om en gemensam symbol för handel, kommunikation och kulturellt utbyte kan skapas? Om idéen är nog galen för att vara en riktig utmaning. Som att bygga en ostindiefarare i trä, och åter segla med den till Kina.

Skulle inte det vara något?

Anders och Berit Wästfelt tvekade i alla fall inte och runt omkring sig samlade de en grupp människor som var och en var specialister på en erforderlig resurs i ett projekt som detta. Ett oavvisligt krav var optimism, självständighet och en brinnande vilja att förverkliga detta projekt.

Den helt avgörande resursen kunde familjen Wästfelt bidra med själva. Efter deras mångåriga utgrävning och utställningsprojekt kring den förlista Ostindiefararen Göteborg fanns ett grundmurat förtroende för Anders Wästfelts till synes outtröttliga förmåga att genomföra till synes omöjliga projet, ett ofantligt goodwillkapital att ösa ur och ett nära gränslöst kontaktnät med privata och beslutsfattande personer som alla kunde förväntas sätta axeln till för att få se hur en Ostindiefarare egentligen såg ut, kändes att ta på, luktade och kanske till och med, rörde sig i vattnet.

Vintern 1993 körde undertecknad tillsammans med Anders Wästfelt fram till en kall och lerig utsiktspunkt där det blivande varvsområdet kunde beskådas. Projektet var just starta och allt som allt fanns bara den första Ledningsgruppen. Vid denna tiden hade vi arbetat i ca ett år med planering. I denna grupp ingick undertecknad Jan-Erik Nilsson, bokhandlarlegenden Erik Wettergren, och en rad andra professionella specialister med var sitt specialområde. Som enda finansiär förutom oss själva fanns enbart Berit Wästfelts skötebarn, Vänföreningen Ostindiefararen Götheborg, som samlat in och anslagit ett litet startkapital.

En "trevlig prick" tyckte vi, som vi ännu inte visste så mycket om - Bengt Tengroth - hade lånat oss en bit värdelös industrimark nere under bockkranen på Eriksbergs gamla varvsområde där vi gärna kunde få hålla till, om vi trodde att vi kunde gå iland med våra tokiga planer.

Bo Alfredsson - som vid det tillfället arbetade med att försöka hyra ut lokaler i Hotell 11 byggnaden - visade mig en vision han skapat om hur hela Eriksbergsområdet kunde fås att blomma med ett ostindiefararprojekt i mitten. Från det ögonblicket var hans vision om vad hela projektet skulle tjäna till även min och styrde därefter all extern markndsplanering och konceptualisering så länge vi hade inflytande över denna.

Aldrig mer - tänkte jag när jag tog bilden ovan - skulle skillnaden mellan vår vision och verkligheten kännas större, trodde jag. Ack så fel jag hade.

Först och främst är nästan samtliga av oss som startade projektet borta ur det. Inte för att vi ville sluta, utan för att vi omsorgsfullt - genom en oändlig rad små steg - har stängts ute.

Det finns många orsaker till att det gick så. Det första var att idén var helt och hållen vår egen. Det fanns ingen som bett oss göra det här. Det fanns ingen vi kunde klaga hos om lönen var för låg. Vi var inte anställda av någon för att göra det här. Det var bara vi själva som hade bestämt oss för att det här skulle gå vägen om vi - 1 - bara gjorde det och - 2 - om vi klarade av att överleva tills projektet var så bärkraftigt att vi skulle kunna få ut en lön från det.

Jag inser så här i efterhand att detta kanske är en inställning som få förstod. Men de som förstod var desto mer imponerade - alla små och mindre företag som själva visste hur det var att starta egna företag förstod precis. Det var också från den delen av näringslivet allt stöd till en början skulle komma.

Jo förresten, det fanns för vår del en svag punkt till i upplägget. När det hela var klart hade vi tänkt ge bort alltihop till Göteborgs Stad. En av anledningarna till det, var att eftersom allt i så stor utsträckning skulle bygga på gåvor, sponsorstöd och frivillighet måste det vara klart och tydligt att vi inte samlade in pengar till oss själva. Därför skulle vi se till att det bildades en Stiftelse som skulle få äga alltihop och dit alla gåvor skulle gå och redovisas öppet.

I stiftelseförordnandet skulle allt vi ville uppnå skrivas in. Om vi bara förbehöll oss rätten att välja styrelse i Stiftelsen, skulle denna kontroll räcka och projektet rulla på i exakt den riktning vi ville. (Intressant nog är det exakt här makthavarna stuckit in kniven, men detta framkommer längre ned.)

Vi såg hela projektet som någonting som skulle vara "bra" för hela Sverige. Alla skulle tjäna på det och det skulle inte behöva kosta skattebetalarna en enda krona.

Vi jobbade gratis så länge det behövdes, sponsorerna betalade för våra tjänster, pengarna gick till skeppsbygget och till dem som ovillkorligen behövdes men inte kunde jobba gratis - i första hand till skeppskonstruktören - Joakim Severinsson (den ende av initiativtagarna som skrev på Bengt Tengroths kontrakt och därför ännu är kvar). Förr eller senare skulle vi andra få vår belöning, tänkte vi.

Kanske just av denna anledning kändes det extra bittert att få uppleva hur Bengt Tengroth och hans kumpaner i övertagandet av projektet sade nej till 5 miljoner kronor i friska sponsorpengar från Telia, och i stället köpte tystnad och lojalitet med skattepengar och kommunala bidrag.

Mot slutet av 1996, efter 12 års dagligt arbete med att göra Ostindiefararen Götheborg känd och användbar som en symbol för svensk företagsamhet, "behövs" projektets initiativtagare Anders och Berit Wästfelt och deras närmaste medarbetare inte längre.

Under ett sista ledningsgruppsmöte i december fyra år efter projektstarten då varvsdriften är i full gång och de första riktigt stora industrisponsorerna radat upp sig med pennan över papperet, meddelar Bengt Tengroth att varvet skall stängas för att öppna åter i april nästa år, med ny personal.

Endast tre personer erbjöds anställning, mot att de skulle avsäga sig alla rättigheter till projektet. Vem den tredje personen var, utöver Joakim Severinsson och Anders Wästfelt, ville Bengt Tengroth inte säga men att det inte var Berit Wästfelt i alla fall och att Anders Wästfelt i den händelse att han tackade ja till sitt erbjudande om anställning inte skulle få avlöna någon alls av sina medhjälpare - dit väl jag räknades - var också klart. Samtliga sponsorfrämjande aktiviteter som redan nu drog in miljonbelopp skulle lamslås.

Den chock och förvåning vi upplevde vid detta möte har ännu idag inte släppt och vi vägrade totalt att tro på vad vi hörde - det måste vara ett missförstånd - och lade jul och nyårshelgen på förhandlingar med bl.a. dåvarande Landshövdingen och Stiftelseordföranden Kjell A Mattsson.

Vi upplevde det som en seger att få fortsätta att arbeta gratis och ta emot pengar till varvet och sköta om de sponsorer vi lockat in i projektet.

I februari 1997 genomför vi trots allt detta den största utställningen i projektets historia i Svenska Mässans G-hall. En virtuell ostindiefarare presenteras som en internationell handelsportal på Internet för länder längs resvägen. Med Skeppet Ostindiefararen Götehborg III som dragplåster skall kunder lockas till handel via Internet. Någonstans där, är det slut. Anders och Berit tvingas lämna projektet, deras kontor töms, övriga initiativtagare som inte accepterar villkoren slängs ut. Utan rättigheter att skriva på några sponsoravtal kan vi inget göra och resten fram tills idag är en transportsträcka.

Vänföreningen, som till och med skänkte aktiekapitalet till SOIC AB som idag bygger skeppet är knappt välkomna på varvsområdet. Alla de hundratals tidiga sponsorerna och alla de som ställde upp med frivilligt arbete och bidrog med stort och smått när projektet såg helt omöjligt ut, är glömda.

Länsöverdirektören Göran Bengtsson som för några år sedan valdes av stiftarna till ordförande i Stiftelsestyrelsen har sedan dess vägrat kalla till några fler årliga möten och sitter trots vilda protester kvar som stiftelseordförande. För enkelhetens skull har han även utnämnt sig till Styrelseordförande i SOIC AB.

Stiftarna är inmanövererade i en rättsprocess om detta, som redan tagit åratal och som troligen kommer att fortsätta tills ingen orkar längre.

Anders Wästfelt, som startade det hela, får inte ens inte nämnas vid namn av guiderna på Terra Nova. Historien skrivs systematiskt om - senast i en ny trycksak - för att passa dem som tagit över.

Men vad värre är - idealismen, glöden, upptäckarglädjen, kamratskapen, öppenheten, rätten för alla att vara med och viktigaste av allt - visionen om vad allt arbete skulle tjäna till när skeppet en gång stod klart - är borta.

Under många år hämtade stora och små företag kraft och glädje från de obändiga entusiasterna inom ostindiefararprojektet. De första spanten kunde resas som ett entreprenörernas bevis för att "allt går" bara man vill. Idag bevisar projektet bara motsatsen - att ingenting går, i Göteborg, om man inte böjer sig för makthavarna.

Jag personligen tycker det känns underligt att behöva se min egen logotyp som jag ritade till projektet sitta uppspikad på skeppshallen. Som om jag på något sätt ännu skulle stå för det som hänt eller som pågår idag? Som om jag skulle stödja det här? Och det finns absolut inget sätt för mig som privatperson att hindra dem från att stjäla och utnyttja mitt arbete, mina ideer och de visioner vi byggde upp kring projektet. För Anders och Berit Wästfelt, som ledde hela skapandet av projekt, varv och varvsområde, måste det kännas ännu underligare att veta att det inte finns någonting i sak de kan göra heller, mer än att aldrig sluta att berätta sanningen.

Något ännu värre är egentligen att de personer och makthavare som stal detta projekt från oss, och alla andra som hjälpte till under de första besvärliga åren, i praktiken ansvarar för hela Västsverige. Med sjukvård, åldringsvård, skolor och infrastruktur. De besluta i sin lilla kompiskrets vad som skall byggas och var - och inte minst vem som skall få betalt. De hanterar alla våra skattepengar och styr vår framtid i fråga om några företag har lust att etablera sig i Västsverige. De ansvarar för Sveriges port mot väster. Detta borde stämma fler än oss till allvar och eftertanke.

Finns då ingenting positivt kvar. Jodå, varvet finns och båtbygget pågår. I princip all aideer vi skapade används och lever kvar. I sinom tid kommer säkert det mesta att genomföras på något sätt inklusive resa och allt. Titta gärna på varvet Terra Novas egen hemsida. Men vi, vars arbete och idéer man tog, står fortfarande utanför, därför att vi inte böjde oss och såg till att "rätt" personer fick äran av vårt arbete.

Hela processes har varit mycket lärorikt. För att dessa kunskaper inte skall förfaras utan kunna komma andra till del kommer denna journal att finnas kvar på Internet så länge Ostindiefararen Götheborg finns kvar. Det blir kanske också till något positivt, på sikt.

Ingen inom dagens projektledning bryr sig längre om vad de som startade hela projektet skrev in i gällande Stiftelseurkund och stadgar. Stiftarnas rätt att hålla årsmöte respekteras inte av nuvarande ordförande Länsöverdirektör Göran Bengtsson. Projekt ostindiefararen Götheborg III är idag en skugga av vad det kunde blivit, om den ursprungliga målsättningen fått fullföljas.

En av de få saker som vi som en gång startade projektet nu kan göra, är att dokumentera vad som sker, vem som gör vad, och se till att det inför framtida uppmärksamhet finns en komplett och offentlig kunskap om vad som hänt.

En av de aktuella detaljer som återstår att redogöra för är hur Eva Karlsson, som skulle få driva vårt café på området, till sist nu även hon blivit bortjagad. Vem som tagit över hennes nu lönsamma café är inte svårt att gissa.

Som en service till forskare, journalister och andra intresserade, publiceras här en krönika om utvecklingen inom Ostindiefararprojektet år för år, månad för månad. Frågor från journalister, undersökande TV-reportrar, forskare och studenter i juridik, statsvetenskap, projektadministration etc. uppmuntras. Välkomna att höra av Er! Ostindiefararprojektet var från början helt öppet för alla intresserade, och så bör det åter bli.

Sänd synpunkter och frågor genom att klicka här!

Kopior på alla dokument (brev, fax, protokoll och skriftliga rapporter) som utgör underlaget till detta kronologiska sammandrag, kan erhållas i sin helhet per post, fax och i vissa fall via email. Klicka här för att kontakta Anders Wästfelt.

Jan-Erik Nilsson
Göteborg, Februari 1998
Stiftare, Redaktör Tidningen Ostindiefararen Götheborg
Ledningsgrupp; IT, Forskning & Dokumentation
Arbete med Marknadsstrategi och Konceptualisering
Medlem av Projektets Vetenskapliga Råd


Några viktiga dokument i fulltext

HEM |  TIDNINGEN |  Programförklaring 1993 |  Rune Ströms Roderdonation 1996 |  SOIC AB 1994 |  STIFTELSEN 1997
Nej till IT 1997 |  Berits brev 1997 |  Kinarådet avslöjas, Jan 1998 |  Stiftelsens stadgar |  Lena von Sydows Brev |  Bilsabotage 1999
Brev till Medlemmar 1999 |  Brev till Stiftare 1999 |  Brev till Sponsorer 1999 |  Anders' Brev till SMG 1997/98
Externt: Kinarådets egen rapport, Juni 2000


Internettidningen Ostindiefararen Götheborg är en registrerad tidskrift.
Ansvarig utgivare: Anders Wästfelt - Redaktör: Jan-Erik Nilsson
Information av redaktionellt intresse kan sändas under fullständigt anonymitetsskydd till redaktionen.
e-mail: anders@ostindiefararen.net
Denna sidas adress på Internet är: http://www.ostindiefararen.com/tidningen/
Länka gärna direkt till den!


Denna hemsida motsvarar innehållsmässigt den ursprungliga web-sidan som den skapades, huvudsakligen under åren 1998-2000. Sidan har uppdaterats grafiskt på grund av skillnader i html och kodningspraxis, nutida högre skärmupplösning och för bättre sökmotoroptimering (SEO) mm. En viss språklig polering har gjorts men inga faktauppgifter har lagts till, förändrats eller tagits bort. Email och länkadresser har uppdaterats till nuvarande (2010) och fungerande. Navigations-menyerna har ändrats för att förbättra överblick och åtkomst. Web design och innehåll © Anders Wästfelt och Jan-Erik Nilsson 1983-2010